Det hjälpte inte att ta till nosen. Inte i Sundsvall. Plötsligt. I Öviksförorten fungerade nosen. Precis som den skulle. Den öppnade altandörren för mig och syrran Leia. Så nu vet jag hur man går ut alldeles på egen hand tillsammans med Leia.
Ja, Matte blev sur förstås. Och speciellt långt kom vi ju inte. Det är staket för den härliga gräsmattan. Alltså mellan altanen och gräsmattan... Och jag kan inte öppna staket. Jädrar!
Det var så här... Matte hade gått ut och stängt altandörren. Med oss på insidan. Det tyckte jag inte om. Då öppnade jag dörren. Med nosen. Fungerar ypperligt. Bara att putta till handtaget... då dörren inte är låst förstås. Och ut kommer vi. Matte blev allt lite lång i ansiktet. Vi flinade glatt och vispade med alla svansarna. Hade ju hittat Matte alldeles själva. Då var vi väl duktiga?!
Utbrytarkungen av Åmynnet. Det är jag det!
Och en Matte får bara inte försvinna iväg ut så där - då letar man reda på henne och talar om vilken tur att hon hittades. Innan vargarna tar henne. Fast det var nog mest björnar som sprang runt här i kvarteren.
0 morr och skall:
Skicka en kommentar