Jag är bäst och sötast...

ja... och så syrran Leia förstås.

Rumpa

Fuuul katt!

Ja... så säger Matte till mig. Fuuul katt.

Och så visar hon den här bilden.

Jag la hakan på tangentbordet och studerade den noga. Vinglade lite med ögonen och funderade. Beslöt att inget säga.

Vet inte vad jag skulle göra om en sådan katt kom mot mig. Kan det kanske vara bäst att ta till sjappen?

Nu har jag jobbat!

I går var det dags att jobba på "egen tass".

Matte packade en väska och sa att vi skulle jobba. Jaha, tänkte jag och gick och la mig i gästsängen. Jobba i snöstorm. Nä, hon skojar. Hon går inte ut i snöstorm. Hon har ju ingen päls och inga inbyggda broddar.

Matte fortsatte att greja och göra i ordning för "jobb". Höll lite koll på henne. Kunde ju ha varit att hon tänkte sticka från mig.

Efter lunch gick vi iväg ut i snöstormen ändå. Jag busade och sprätte och var glad... det var ju massor med snö. Jag gillar snö!

Vi gick till ett hus med en konstig dörr. Dörren öppnade sig helt själv... som om spöken gick ut och in. Såg inga spöken. Såg bara... inget. En dörr. Jag beslöt att nonchalera dörren. Fungerade bra.

Matte torkade av mig all snö med min fina handduk. Så gick vi in i huset. Knatade genom en korridor och vips så var det ett stort rum. Där satt en massa människor och mumlade. Jaha... var det inte mer, undrade jag? Tänkte att det var bäst att ligga ned och se snäll ut. Då sa Matte att jag var duktig. Bra Matte!

Fick vänta på någon som heter personal. Personal kom och vi försökte prata med en tant i rullstol. Hon var arg och ville inte prata med mig. Inte med någon annan heller. Hon var arg hela tiden, så vi nonchalerade henne.

Hon som heter personal hittade en annan tant. Den tanten var snäll och vi gosade mycket. Hon hade till och med en godisbit som jag fick. Fast jag såg nog att Matte smög till henne den. Gott var det i alla fall. Vi jobbade och jobbade. Till sist blev tanten trött och faktiskt jag också. Snackade några ord med en tant som bara pratade finska. Och så vinkade jag och vi fick ledigt.

Matte pratade lite med Personal. Jag vilade på golvet, flundraställning är jag bra på. Fungerar alltid när Matte står stilla. Av någon underlig anledning blir hon så glad av min flundreställning. Undrar varför?

Ja, så gick vi hem i snöstormen. Jag busade åter igen i snön. Väl hemma uppsökte jag sängen och sov i två timmar. Sedan var jag pigg igen.

Matte säger att vi ska gå till den snälla tanten flera gånger. Det går bra det.

Och jag har börjat i skolan igen...

jag drillas som aldrig förr. Snart är jag Kunskapens Mästare. Absolut.

Gör si och gör så, säger Matte, Husse och kursledaren. Gör si och gör så, säger kurskompisarna.

Och dess emellan får jag ligga i arresten. Vila, säger människorna. Jag vet vad som menas jag... inte lägga mig i och snacka när de andra tränar. Fast jag tittar ju bara. Försöker se om det finns något mer att lära mig, något som de kan och inte jag.

En liten hundkompis skäller... skälla kan jag och Matte har förbjudit mig att skälla. Så det så. En stor hundkompis ligger och rullar sig. Det kan jag med, men det är inget roligt.

En söt hundflickekompis viftar med sina framtassar... det kan jag med. Men Matte säger att det inte är bra att göra så. Jag, med mina långa och tunga labbar, kan slå ihjäl någon... säger hon. Jag får bara vinka. Hur roligt är det då?

Nu när vi tränar så tränar Matte inte mig. Jag får sköta den biten alldeles själv. Tur att jag la på minnet vad jag skulle göra. Så nu gör jag det av bara farten. Lite kunde jag ju innan jag började skolan... och mer har jag lärt mig. Nu får jag utnyttja min storlek och tyngd. Det var positivt sa vår ledare.

Kanske tur att jag fick en så stor och rejäl kropp då... att jag har fått fel förpackning. Jag är liten inuti och stor utanpå. Vore kanske illa att ha tvärtom...

Nu fryser till och med jag... juh!

Ta bort det värsta kalla. Även jag fryser ju nu. Hela det roliga med all snö försvann när det som Matte kallar termometer frös ihjäl. För så sa hon.

Och...

fryser en termometer ihjäl... så vad händer med små söta vovvar då?

Vill ju inte gå som syrran, i vovverall. Det känns lite skämmigt för en redig grabb som jag. Men måste erkänna att det känns, att det är kallt. Matte sa en siffra i morse, minus 24,4. Låter inte bra.

Funderar på om jag måste köpa en päls till...

Djurens dagbok

HUNDENS DAGBOK:
07.00 - Tjohoo, en promenad. Det är det bästa som finns!
08.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!
09.00 - Tjohoo, ungarna är uppe. Det är det bästa som finns!
12.00 - Tjohoo, leka i trädgården. Det är det bästa som finns!
14.00 - Tjohoo, åka bilen. Det är det bästa som finns!
15.00 - Tjohoo, ungarna kommer hem. Det är det bästa som finns!
16.00 - Tjohoo, leka med en boll. Det är det bästa som finns!
17.00 - Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det är det bästa som finns!
18.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!
20.00 - Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det är det bästa som finns!
22.00 - Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det är det bästa som finns!

KATTENS DAGBOK:
783:e dagen i fångenskap.
Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker.
De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna. Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt.
 
Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna.
I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj. Kom ihåg: lägg en på deras säng.
 
Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck.
Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är.
 
Saker och ting går inte som planerat.
 
På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som "allergi". Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.
 
De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar. Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven. Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet.
 
Men jag kan vänta. Det är bara en tidsfråga innan mina planer infrias..

Ro hit med clementinerna, Matte!

Clementiner.

Godis för vovvar. Nu har jag lärt mig att clementiner är underbart gott. Tigger som en galning av Matte.

Den som lärde mig detta är min syster Leia. Hon käkar också citrusfrukter och då främst clementiner. Min gamla bror Nalle gör likadant. Gott, säger vi alla tre. Smaskar. Mumsar.

Nu finns det de som säger att hundar inte äter clementiner. Jaha... då är vi inte hundar då!

Det här är jag!

Det här är jag, säger min Matte och Husse. Hoppom- och skuttrenen Niko... för ni skulle se mig ute i snödrivorna.

Jösses.

God Jul till alla läsare!

Min fina syster i nya vovverallen

Svart är hon... med vita detaljer. Svart vovverall fick hon, med silverreflexdetaljer. Svart är coolt!

Man får inte kissa på granen!

Det vet ni väl!

Min Mattes fina midvinternatts sagojulgran... den ni... den får ni inte kissa på.

Julträd inne är en sorts träd man inte kissar på. Dem tittar man bara på.

Eller vispar runt med sin långa viftiga svans i... så saker och ting yr runt golvet.

Matte har köpt julklappar till oss vovvar. Men... dem tänker hon inte lägga under granen. Hon tror att jag om natten, när jag vaktar soffan... ska bli frestad att öppna alla gott doftande hundjulklappar.

Matte tror så jädra mycket! Som hon pysslar och grejar borde hon åka bort på spa eller något innan jul... så kan jag vakta både soffan och granen. Och julklapparna. Kan vakta syrrans också!

Ja, det kan jag!

De säger att det snart är jul...

Husse och Matte tar fram lysande saker på löpande band. Säger att det är jul.

Själv har jag något som heter jullov. Det ni! Fast jag måste ju erkänna att jag inte riktigt vet vad det är...

kanske lata sig på sängen... utfläkt med alla benen åt alla håll och magen i vädret.

Ja, det måste vara jullov det!

Och så har vi fått snö.

Jag blir som en liten bebisvalp och struttar och skuttar och är totalt yster. Syrran Leia tittar förnärmat på mig där jag beter mig. Vore skönt om även hon betedde sig lite i snön. Nä, där spatserar hon runt med sin nya vovverall på sig och ser allmänt märkvärdig ut. Näbben i vädret och på tåspetsarna så hon inte ska bli kall om tassarna.

Hon tål inte kalla tassar, förklarar Matte. Därför måste hon ha kläder när det är mer än ungefär åtta eller tio grader kallt. Annars kanske jag inte har någon syster mer... säger de. Vore ju lite tokigt. För inne kan hon leka med mig. Vi har provlekt. Många gånger.

Matte säger att artiga hundgossar som jag ska säga God Jul till er som läser... så jag säger väl...

God Jul!

"Ankor i trädet"

I går fick jag mig en långpromenad av min människohalvsyrra Annika.

Hon kom efter skolan och hämtade mig och så vandrade vi i glittrande snö vid en sjö. Till min stora lycka satt det massor med "ankor" i ett träd. Människohalvsyrran Annika skvallrade att jag blev alldeles yr av lycka över "ankorna" i trädet.

Matte sa "att det förstod hon väl"... och flinade. Hon säger att hon känner sin Nicke. Fågelhunden.

Sen säger hon att jag inte ska vara fågelhund... utan besöks- och terapihund. Jäsiken!

Kolla min söta syrra!

Alltså... visst har jag en söt syrra!

Prince of Darkness

Svarta hundar är farliga hundar!

I alla fall tror de flesta så. Och jag låter alla tro att jag är livsfarlig...

kan ju inte tala om att jag är en mycket liten mjuk hund i en jätteförpackning. Något blev fel med mig när jag producerades, påstår Matte.

Men... själv kan hon gå i jättestor jacka och vara liten innanför. Då säger hon inget, minsann. Att min kostym är så stor kan jag inte göra något åt. Den följer liksom med bara... dit jag går.

Svart är bra! Prince of Darkness... det är jag det... Nicolai Kolja!

Ni blekfisar kan slänga er i väggen!

Och inte ett ord om att jag ser ut som en flundra när jag vilar i hallen!

Julklapp har jag redan fått!

Jag har redan fått en julklapp... av min snälla fröken på skolan.

Passar bra att torka mina stora klövar... jag menar, tassar, på.

Höll på att försäga mig. Säga att jag hade klövar. Det är Mattes fel, hon säger att jag muar och råmar. Jag muttrar. Inte råmar. Fast det var visst ingen större skillnad enligt Matte.

Jaja... mina två döttrar råmar också. Så det så! Men vi muttrar! Speciellt när vi inte får som vi vill...

Min storasyster!

Kolla in min söta storasyster!

Nyfiken gluttar hon på matte som sitter i hallen och fipplar med kameran. Här ser hon ganska liten ut... men akta er, hon kan växa och bli ganska farligt stor. Försöker spöa mig då och då. Jag ger igen så gott jag kan.

Inte lätt att leva med systrar!

Min nya konst...

Matte säger att jag ska träna in den här konsten...

för att visa mina klienter.

Jag har jullov!

Fast jag är vovve har jag nu jullov. Jag har jobbat på bra på min kurs...

så det är inte mer än rätt att jag får ligga på soffan och äta praliner...

ja, jag vet ju att jag inte får några praliner av Matte, de är giftiga för en vovve, säger hon. Attans!

Där ser ni!

Jag är något att räkna med! Inte vem som helst...

Jag har också varit bortrest!

Eller bortrest... och bortrest. De där (Husse och Matte) lämnade bort mig och syrran...

och sedan vet jag inte var de tog vägen.

Syrran Leia låtsades som att det regnade. Gjorde inte en min. Gosade och kramade med sin människosyster.

Jag fick gå där som ett överblivet skräp... gråta efter Matte och Husse... och tro att de hade sålt mig.

Att syrran Leia låtsades som att det regnade... hade inte behövts... för det regnade. Inte för att vi var från vår familj... utan för att himlen öppnade sig. Över oss.

Jag ska minsann lämna bort Husse och Matte en helg jag med.. så de får känna hur tråkigt det är! Rätt ska vara rätt, tycker jag!

Vad tycker ni?

Och jag åkte dit jag med!

På att bli skrubbad ren från topp till klo.

Husse tog fram svabben och gnuggade mig så ren så jag blänkte. Det var liksom inte lönt att ens försöka sig på att krångla... eller morra. Inte för att jag brukar morra... men jag kunde ju ha gjort det. Men insåg... "ge upp, Nicke".

Så...

jag är så svart så synden är blek jämfört med min päls.

Husse är en luring. Han sa något om "köttebulle" och jag nappade direkt. Inte fanns det "köttebulle" i duschen. Han ljög. Men sedan fick jag älskade "köttebulle". Efter duschen.

Gissa också om jag var tvungen att springa runt som ett jädra tok för att torka pälsen! Fram och tillbaks. Stampa med tassarna i golvet. Göra blöta spår både högt och lågt. Jojo! Det var så det gick till.

Fast kanske både Husse och Matte lär sig något av detta!

Att man tvättar inte hundar...

Har jag dött?

Asch... betydligt överdrivet...

det där snacket om att jag dött...

eller slutat blogga.

Matte har inte släppt till datorn. Det är hela sanningen. Hon sa något om att jag klickar så med klorna när jag smattrar fram vad jag vill ha sagt. Och att jag babblar rakt ut i rymden. Hon har åsikter, den där Matte.

Förste hundtvättarinspektör...

det är jag det. Såg minsann till att Matte gjorde rätt när hon skulle tvätta storasyrran Leia.

Jag inspekterade duschutrymmet och handdukarna. Viktigt minsann. Och när Matte ropade på Leia kom jag också skuttande. Vill ju inte missa något.

Sen körde hon ut mig och stängde dörren till badrummet!

Inte fick jag duscha heller! I morgon säger hon...

Det är så jädra synd om mig, inte något får jag göra.
Bara träna, sova, äta, pinka, skita, leka... åka bil... Ja, riktigt synd om mig är det!

Nä, lite ljuger jag nog...

jag kan mer än kissa. Jag skiter ju varje dag.

Vid kyrkan.

Där är min potta. Och jag varierar mig inte speciellt mycket. Potta som potta. Om den ligger vid kyrkan kan jag inte göra nåt åt. Det fungerar för mig. Får fungera för kyrkan också. Är inte speciellt religiös. Och förresten får jag inte ens gå in i kyrkan i alla fall. Så det så!

Eller...

kanske prästen behöver en besöks- och terapihund?

Den där djurdoktorn...

tog hela mitt paket där bak. Nu kan jag bara kissa. Tur det. Att jag kan kissa i alla fall.

Ett tag var jag lite fundersam på om jag skulle behöva kissa som en tik. Sittkissa. Nu behöver jag inte fundera mer. Jag kissar som jag vill. Ibland med benet högt uppe i luften och ibland på mitt egna framben...

när jag är lat och bara står där och låter mitt kiss rinna. Det är inte så jädra lätt att vara kille minsann!

Jag måste nog erkänna... jag har putsat och slickat på mitt sår. Matte tror att jag inte vet att jag är avslöjad. Jag vet. Husse vet också. Han också avslöjade mig, smaskande och slaskande. Mitt i natten. Med uppblåsbara kragen på. Min långa viga rygg löste problemet med uppblåsbar äcklig krage. Jag vred mig bara lite mer än vanligt så nådde jag ändå. Tji fick de!

Dött?

Å nej!

Jag är i högsta grad levande. Hoppar och skuttar och är mer än vanligt valpig och osnuten.

Att kottarna flög all världens väg gjorde att även förståndet gick samma väg. Säger Matte. Och Husse. Vad syrran säger vet jag inte... hon spöar mig lite då och då. Som vanligt. Fast nu kan jag fjanta med... sedan jag tappade det jag hade där bak.

Jag hoppar och skuttar, kränger och svänger... mina långa ben rusar och skenar. Hela jag är på väg hela tiden. Kan faktiskt tas för en svart älgkalv när jag lubbar runt. För jag fick faktiskt lubba som attan i skogen. Hihi...

Och jag är jädra kaxig...

tror jag...

i alla fall en stund.

Sen blir jag trött och somnar med min blåa luftkudde under örat.

Försökte mig på att vara skuttig och busig när jag fick gå ut och kissa. Skäll var vad jag fick för det. Lägg av att skutta, du kan gå sönder... säger de. Och så får jag gå som en halt gammal gubbe vid sidan av någon av Matte och Husse.

Plötsligt behövde jag skita. Då var jag inte så kaxig längre. Mina bakben vaggade oroväckande, darrade och knäade. Vet inte vad doktor veterinär gjort med mina bakben. De lever sitt eget liv.

Undrar om det är samma ben som var på mig när jag lämnades in för underredesåtgärden?

Kan den där damen med sticksprutan ha tagit mina ben och givit mig någon gammelhunds ben?

Haha... ni...

jag har lång rygg och kan slingra mig runt den uppblåsbara kragen... och själv ta hand om mitt sår efter operationen.

Matte och Jägarn är sura på mig! Himla sura. De funderar på åtgärder.

Idag är en ny dag...

livet går vidare. Utan kottar.

Bakbenen är lite vingliga idag med... men jag kan lyfta på benet lite mer när jag kissar. Antar att det är bra. Matte verkar tycka det i alla fall.

Sover mest. Mina hängande undre ögonlock har skärpt till sig lite mer idag. Hänger inte fullt så mycket. Kanske är jag inte så mycket springer spaniel idag. Kanske är jag mer schäfer? Eller border  collie?

Skit samma!

Trött som sjutton är jag i alla fall. Och tanten som stack mig i nackskinnet i går sa att jag skulle vila i tre dagar. Nu vet jag varför. Sen fick jag inte hoppa och studsa som jag ville förrän om tio dagar. Hon kunde ju låtit bli att ta sönder mig mellan benen!

Matte säger att jag nu fick ännu längre bakben. Nu... när jag är slät som en flicka där bak. Eftersom jag är en stor pojke i kroppen... så hade jag don efter person... så att säga. Så jag fick också ett stort sår.

Nä, nu måste jag sova igen!

Mamma... rädda mig!

Jodå, jag var ganska ynklig. Jag orkade inte längre än in i hallen till att börja med. Plåster på benet, dum krage och ett långt sår mellan benen... inte så jädra lätt att vara kaxig då. Jag som inte ens är kaxig annars...

På filten, i hallen, var ganska skönt. Lite skumt, vilket inte syns på bilden... mer än att den är lite kornig, säger Matte. Mest har jag sovit under hela eftermiddagen och nu i kväll. Sovit tillsammans med Husse Jägarn, Matte, ensam... och nu sover jag själv i deras säng.

Ett tag blödde jag ganska mycket, men det har gått över nu. Ute och kissat har jag varit. Tufft. Ögonen lever fortfarande sitt eget liv, hänger och slänger och är sååå trötta. Benen går också lite hit och dit... och faktiskt är jag lite förvirrad.

Så här var det...

Jag fick åka bil till ett ställe jag inte varit på tidigare. Det luktade allt möjligt konstigt... och djur... där. Två mindre hundar var också inne i huset och skulle göra något. Vad vet jag inte. Jag kan inte ordet kastrera, för det var vad de små hundgossarna skulle göra.

En tant sa att vi skulle vara i ett rum. Hon lyssnade på min mage, men sa att det var hjärtat hon kollade. Sket väl i vilket. Ville hon pyssla så ok. Rätt som det var så bet hon mig i nacken. Hastigt och lustigt. Som en elak mygg. Fast det gjorde inget, hon var så snabb.

Sedan gjorde det något...

jag blev lullig och luddig i kanten. Mer än vad jag brukar vara. Golvet betedde sig lite konstigt. Kom liksom så nära mig.

Och så stoppade de in mig i en stor äcklig bur. Och mina nära och kära försvann ut genom dörren... borta för alltid.

En stund senare kändes det inte så lustigt...

men mina kära stod och väntade utanför dörren. Min svans viftade och jag försökte se jätteglad ut. Inte så lätt när ansiktet och benen inte gjorde vad jag ville. Mina ögon hängde... mycket. De sa att jag precis såg ut som den engelska springer-spaniel som finns i mig. Däremot hittade de inte schäfern och inte border collien...

Det var skönt att få komma hem. Oj så skönt!

Aj oj... vilket party!

Nyss hemkommen.

Bakbenen går åt sitt håll, mest i kors och vinglar som en liten darrig valps ben. Frambenen går även de åt sitt håll... och ibland i kors.

Ögonen hänger och nu syns verkligen mitt springerspanielpåbrå.

Nu ser jag ut som en flicka mellan bakbenen. Helt rakad... och med pungen borta... bara ett långt sår. Så det enda som säger att jag faktiskt är pojke är vad jag har mitt på magen. Mitt handtag. Det har de i alla fall lämnat.

Men...

att kissa går inte så bra. Att lyfta på benet. Det sliter. Så jag kissar med bara tassen precis lyft ovan marken.

Jämarns.

Matte säger...

att jag ska till doktorn i morgon.

Op-er-er-as! Så säger hon.

Och att kottarna ska ryka. Inte visste jag att jag hade kottar. Men jag vet ju att hon talat om kottar tidigare. Bara det att jag inte hittat dem.

Sen ska jag få en krage... och kommer att vara dåsig nästan hela dagen. Påstår hon. Och eftersom Matte har sjukt ont i musklerna igen så får vi nog vila tillsammans. Så rart!

Oj, så mycket som ska bankas in i mitt huvve!

Hela tiden får jag lära mig saker nu. Att använda huvudet. Inte benen. Inte springa som en blådåre efter en boll och skutta som en älgkalv och sprätta med benen.

Ack, vad arbetsamt att lära om. Men Matte är glad att det fungerar att lära om. Hon tänkte nog efter första kurshelgen att jag var lite bakom... inte bara bakom kompostgaller. Nu har jag bevisat att jag är en klok liten man på nästan 40 kg och 65 cm mankhöjd.

I fångenskap

Sedan vi då knatat till skollokalen... och jag skitit...

blev jag arresterad.

I dagishundars rum.

Det var taskigt gjort av Matte. Och jag sa det också. VOV VOV... men vad sjutton hjälpte det. Matte brydde sig inte. Hon bara gick någon annanstans. Jag hörde minsann att de skrattade och hade kul. Inte fick jag vara med heller.

Fast "Farliga bruden" fick också sitta i en arrest. Dock inte i min arrest. Tyvärr. Vi kunde ha busat och vänt rummet upp och ner.

Nu ligger jag i Mattes säng och vilar. Det var ett tungt pass i dag, i skolan. Orkade inte härja hemma. Tog bara en lätt brottningsmatch med syrran Leia. Klev upp för att äta och gosa lite... men det är sängen som gäller.

Så här trött har jag inte varit på tidigare skolhelger.

Matte och vår lärare tar slut på mig!

Skola på stan idag

Människor kan då hitta på...

idag hade vi skola på stan. I kyla och lätt regn. Mina tassar blev ju blöta, för att inte tala om kroppen.

Som alla ju vet är jag ibland gjord av socker och smälter i blötan. Kan säkert frysa också om jag känner efter riktigt. Och kom inte och gnäll om att det var ett par plusgrader. Det är kallt! Fråga Matte...

hon frös rejält om sina tassar. Fingrar menar jag. Tänk er själva att vara utan vantar och hålla i klicker... och att jag slickar och slaskar på fingrarna när jag ska ta mitt välförtjänta godis.

Efter tiden på stan fick Matte ett bryt. Hon sa att vi skulle gå till skollokalen. Uppför och uppför och uppför var det. Jag vet ju att Matte klagat på detta tidigare. Nu knatade hon som aldrig förr. Sa att hon fick upp värmen. Jaja...

jag fick skita i alla fall! Det ville jag inte innan skolan.

Kolla in oss!

Visst är vi lika?

Jodå...

ögon, näsa och mun båda två. Och hår. Matte har svartvit jacka, jag har svartvit jacka i päls. Ibland har jag lila sjal... och matte har faktiskt många lila sjalar, här en av dem.

Det är min husse Jägarn som fotade med Mattes kamera, en fredag i oktober.

Om Matte ser blek ut om nosen beror det på att hon är så trött. Jag är lite bekymrad för henne. Kollar henne och petar på henne med min tass. Säger "ma-ma" och slickar henne på nosen. Hon har något som gör ont i hennes muskler så jag måste vara snäll mot henne. Fast det är jag ändå.

Själv är jag inte alls blek om nosen. Färgglad. Det är jag. Svart är ju färgglatt...

Nu ska vi bli fina... syrran och jag!

Matte har nu shoppat till oss, via nätet.

Vi ska bli så fina, syrran och jag! Här ska karvas bort en massa gammalt hår som vi inte behöver längre.

Tro vad Matte ska göra av allt hår hon får loss?

Kottarna ryker!

Ja... så säger min Matte och min Husse.

Inte har jag sett att det ryker från mina kottar. Har kollat många gånger. Nej, ingen rök... och ingen eld.

Likafullt envisas de med att kottarna ryker. Och att det skulle ryka allra värst den sista tisdagen denna månad. Att en hunddoktor ska åtgärda röken. Sen blir det bara blårök, säger de.

Jaja.

Det är faktiskt inte så jädra lätt...

att vara Mattes hund. Min nya Mattes hund...

Hon kräver att jag ska använda det jag har innanför pannbenet... i stället för mina fina långa muskulösa rasben. Det är slut på att kuta som en galning nu, säger hon.

Kuta som en galning med hjärnan, får jag höra.

Meeen... måste jag börja tänka?!

Och så har hon tagit bort alla goda bollar, utom den som rensar tänderna. Och hur roligt är det tror ni?

Hon har också tagit bort alla gosedjur och tygtrasor. Tillfälligt säger hon. Till jag slutar tugga på dem. Men vad har en hund sina tänder till? Jag bara undrar...

Storasyrran Leia fick inte ens ha bollar, gosedjur och tygtrasor till valpar när hon var valpnödig. Och nu har hennes valpnödighet gått över. På grund av Matte och hennes städmani!

Använd dina tänder till att tugga mat, säger Matte också. Vadå mat? Äckliga torrpluttar i en plåtskål! Det är inte vad jag kallar mat. Mat är det som Matte och Jägarhusse har på tallriken.

Jag kan, jag kan, jag kan...

Först fattar jag inte vad Matte vill med sitt tränande.

Eller rättare sagt... det är Matte som inte fattar. Jag kan ju allt så varför ska hon envisas med att träna mig?

Men... jag är inte sämre än att jag kan tänka om. Speciellt när Matte skramlar med klickern och talar om korv... eller köttbulle. Fast Frolic är jädra gott det med.

I alla fall... jag kan träna Matte bra nu. Hon visar mig trix jag ska kunna... Och så får jag godis. Det är väl en bra Matte-träning. Hon har blivit för jäklig på att hitta på grejor som jag redan kan.

Men...

säg för sjutton inget till Matte om att jag egentligen inte kan, att hon måste lära mig. Det får ni bara tala tyst om. Hon måste hållas skärpt. Så... håll klaffen.

Tjipp tjipp...

säger Matte och gör klipprörelse med fingrarna.

Jag tittar på henne med stora ögon och fattar nada.

Hon säger att jag ska bli mer lik min storebror Nalle.

Alltså...

jag har fyra långa vackra muskulösa ben.

Varför får jag inte använda dem längre? Jag är ju jätteduktig på att springa fortare än vinden, hoppa högre än... en höjdhoppare. Jag kan ju från stillastående på alla fyra ta ett jättehopp rakt upp och landa någon annanstans. Som om jag hade stålfjädrar i mina vackra rasben.

Men nu...

nu...

kräver Matte att jag ska använda huvudet. Tänk er själva. Huvudet är inte benen. Absolut inte.

Försök inte ens viska om...

att jag är en latoxe. Nej, jag är född i Tvillingarnas tecken. Inte latoxens.

Nääääääe...

en sådan Matte jag fått.

Hon kräver att jag ska jobba för mitt godis när vi tränar.

Får man sälja Matte på Blocket tro?

Min syrra Leia...

är lat!

När Matte vill träna henne så stirrar hon bara och säger...

jag kan ju redan!

Sedan skiter hon högaktningsfullt i träningen.

Matte tränar och tränar...

med mig och syrran Leia.

Jösses, ingen rast och ingen ro. Och krav ställer hon!


Finns det någon som upplåter sin bostad till oss? Eller till Matte?

Någon måste flytta. Innan vi får stora muskler och kan allt som finns att kunna i denna värld.

Mycket vatten har flutit under broarna...

sedan jag snackade sist.

Vi, matte och jag, har gått i skolan igen. Undrar varför det ska vara skola på en helg, när matte skulle ha sovit länge och fikat i sängen?

Måste nog erkänna att jag var lite flamsig och tramsig... i skolan. Lite slarv och lite bus. Lite mer bus, säger Matte.

En av gångerna vi skulle träna flamsade och tramsade jag så jag fick sitta i buren. Bakom kompostgaller. Kanske lika bra det för jag var trött. Slockande nesligt snabbt omkulltippad på sida. Vet inte om jag snarkade. Vågar inte fråga Matte om det.

Lite pinsam är jag allt!

Jösses... jag är duschad!

Under den korta tid jag bott hos min Matte och Jägarhusse har jag vägrat allt vad bad och dusch heter. Nä, i ett badkar skulle jag inte!

Plötsligt kommer gubbar och bär bort badkaret som jag hade som ursäkt för att få vara smutsig.

Idag har Matte haft ledig förmiddag... som ni ju vet är Matte inte sådan som ligger på latsidan när hon är ledig, så hon har ju skuttat runt och gjort saker. Sedan jobbade hon eftermiddag. När Jägarhusse och jag kommer och hämtar henne har hon redan planerat sitt illdåd.

Hemma var hon len i munnen minsann. Sa att jag var så fin. Fast jag var smutsigare än en gris. Hon grejade i badrummet, tog fram handdukar och tvålflaska. Aha, hon ska duscha tänkte jag. Ack, vad jag bedrog mig. Hon började skruva på vattenkranen så jag var tvungen att kolla vad hon sysslade med. Stänkte och plaskade med vatten... jag passade på att dricka lite ljummet vatten. Det var gott!

Matte tog på mig mitt smala runda halsband. Inget ovanligt när det gäller henne. Hon är lite tokig ju. Och så stängde hon in oss i badrummet. Det stora badrummet. Inte så konstigt det heller. Hon är fortfarande en toka ju. Hittar på allt möjligt skumt till mig.

Rätt som det är säger hon att jag ska stå stilla... och så strilar vattnet över hela mig. Ja, hon missade huvudet... sa att hon bjöd på det denna gång för att jag inte skulle bli rädd. Men jag kommer aldrig att erkänna att jag nog var lite rädd i alla fall. Tror till och med att hon märkte att mina ben skakade lite...

I alla fall... hon tvålade till mig ordentligt så skummet yrde. Vattnade mig mer och sa att jag var fin. Så klart att jag är fin. Både med och utan smuts. Sen torkade hon mig. Det var skönt.

Så fick hon för sig att blöta en frottétvättlapp och skura mig i fejan. Fast det var ganska gott det med. Jag njöt faktiskt lite. Kändes som när min mamma slickade mig på kinderna. Men det erkänner jag aldrig!

Öronen hade hon grävt ur innan den lömska duschningen. Nu säger hon att det återstår tänderna... men jag vill inte ha hennes fingrar i min mun. Tänk om jag skulle peta henne i munnen med mina fingrar! Då kanske hon fattar.

Nu ligger jag och vilar och smälter att hon överlistade mig med duschning. Attans.

Skolväskan fram igen

I helgen är det skola för mig.

Ja, för Matte också. Hur det nu ska gå?

Hon lär säkert somna på stolen, snarka... och så får jag skämmas. Kanske hoppar hon över kompostgallret också, hon har hotat med det. Bara för att jag gjorde ett elegant svanhopp sist. Oombedd. Det är det hon surar över. Att jag inte frågade om lov. Men ba... måste man det varje gång?

Det är ju skitlätt att bara hoppa över ett kompostgaller. Och nu ska jag tala om hemligheten hur det går till...

Stå på alla fyra. Hoppa rakt upp och landa på andra sidan kompostgallret... på alla fyra. Lätt som hur många plättar som helst.

Fast jag har ju extra inbyggd fjädring i benen. Så jag hoppar lätt överallt. Behöver inte knuffa och buffa, inte bita och slita, inte gräva och krafsa... det är bara att ta ett elegant svanhopp över. Men sedan får man passa sig för arga Mattemorrningar.

För ett tag sedan hoppade jag så där över Husse och fåtölj. Husse satt i fåtöljen och jag tog bara ett litet hopp över hela alltet. Där satt Husse och Matte med munnar som fågelholkar. Jag var stolt!

Gick en sväng på stan idag

Tittade i skyltfönster.

Såg tanter. Snodde ett doftprov från en tant som rökte. Fy så hon luktade. Funderar på om jag ska sluta sno doftprov från tanter. I alla fall de som röker.

Hur man snor doftprover? Jo, så här... man går i sakta mak på gatan eller trottoaren... låtsas att man bara ska passera den som står där... när man är nästan förbi... vrider man snabbt som blixten på huvudet och drar in doften. Gissa om tanterna blir överraskade. Vissa hoppar högt. Andra kan till och med pipa till. Allt bara för att jag luktar på dem.

Kissade på träd i en park. Såg en gammal brun hund med gammal blå tant. Satt på en parkbänk bredvid gammal farbror som gnällde om invandrare och att det var kallt. Inte alls kallt. Fast han hade ju inte pälsen på sig, som jag.

Låg på trottoaren och kollade hur det kändes. Lite hårt.

Blev utskälld av en ful schäfer. Svarade "skithög". Men då sa Matte och Husse att jag inte fick säga saker till andra hundar. Hrmpf... den var ju dum och ful. Även ful i munnen. Som den gastade.

Tittade på unga flickor. Skolflickor. Tittade på gammal gubbe som hostade och hostade.

Flera gånger gjorde Matte något hon kallade för "ryggsäck". Det gjorde inget. Kändes bra.

Kikade lite på alla människor på vägen tillbaks till bilen. Där försvann Matte plötsligt och jag fick hålla till godo med Husse. Gick bra det med. Och så dök Matte upp igen. Bilresa hem. Lite trött var jag allt.

Väl hemma försvann Matte med blixtens hastighet. Tvättstuga sa hon och så låste hon och Husse in mig i lägenheten. Gick väl an det med. Jag var trött. Och de kom ju tillbaks. Så sprang de ut och in, som om vi hade svängdörr till lägenheten. Sa att de var i tvättstugan. Sen kom de tillbaks med allt som Matte burit bort... kläder och handdukar.

Så var det äntligen kväll. Jag åt mat och gick sedan ut och pinkade. La mig att sova. Då...


nyser Matte!


Där var den kvällsfriden bortflugen för evigheter. Hon får inte nysa! Det är lika äckligt som "farliga brudarna, nattmörker och fula schäfrar tillsammans. Om inte värre!

Gråtpojken har flyttat...

tror jag.

Matte klagade förr på att jag var en riktig "gråtpojke". Jag ojade mig och gnällde och pep som en småunge. Då sa hon "gråtpojke" till mig och blev lite putt på mig.

Nu säger hon inte det längre. Eller bara någon gång då och då. Och jag gråter inte mer.

Däremot...

har jag börjat mua... råma som en ko. Precis som "farliga brudarna" gör. Ni vet de där två svarta brudarna jag träffade förr... för nu var det ett bra tag sedan. Sist var när jag var på dagis där Matte jobbar... och där "farliga brudarna" jobbar. Men men... sådan far, sådana döttrar... det sägs att de har muandet från mig. Hur det nu kan gå till?

Människoveterinären

Matte har idag varit till människoveterinären för besiktning. Något besiktningsprotokoll hade hon inte med sig hem. Tur att hon kom hem i alla fall.

Så nu säger hon att jag ska vara extra snäll mot henne. Likaså syrran ska vara extra snäll. Fast egentligen förstår jag inte riktigt hur jag ska vara snäll. Matte har ont. Det är det jag och syrran ska vara snälla mot. Det onda.

Hur kan man vara snäll mot något ont?

Vi undrar så...

Öva mig hit och öva mig dit!

Öva.

Mattes favoritord. Just nu. Öva.

Och allt går att öva.

Har jag fått henne för mina synder? Eller vad...

Som hon övar och tränar mig och med mig så kommer jag snart att bli en människa. Som kan allt.

Med ett snöre om näbben...

blir jag som en yster häst.

Det sa Matte.

Matte har fått för sig att ha ett snöre om min näbb... och att jag ska gå runt och visa mig så. Hon påstår att jag är fin då. Jag är väl fin även utan detta underliga snöre?!

I alla fall... med snöret på nosen får jag gå runt och göra vad hundar gör när de är ute. Verkar inte så farligt alls. Fast jag måste ju slänga lite med huvudet så att Matte inte tror att hon kan göra som hon vill med mig. Hon har till och med tänkt att någon dag skulle hon fotografera mig med detta konstiga snöre på min näbb.

Jag har sagt åt henne att då får även hon ha snöre på näbben och vara med på fotot!

Någon rättvisa måste det ju vara!

Lilla lilla jag...

i den stora, stora världen... hemma hos min Mormor. Där har Matte fumlat till detta foto med sin telefon. Suddig blev jag... men Matte tycker om mig ändå.

Jag tänkte tala om storlekar. Jag är jättestor, säger Matte, Husse Jägarn, syrran Leia och många andra som sett mig. Min rygg är hela 70 cm lång... och min mankhöjd är nästan lika stor. De påstår också att det är ca två meter mellan mina framben och bakben.

Men jag tror att de ljuger.

Jag är ju en mycket liten gosse. Låter bjäfs bjäfs... när jag inte vaktar Matte och huset, för då tar jag i från tårna och låter som tre elefanter när jag morrar. Fast elefanter morrar nog inte. Tror jag. Har sett dem på tv. De morrade inte.

I alla fall... man ska vara snäll mot lilla mig. Jag är skör som finaste porslin, och gjord av socker om det regnar. Helst vill jag ligga i soffan och käka praliner... nej, hundgodis menar jag. Med en kudde under huvudet. Ståndsmässigt ska det vara.

Så alla ni som tror att jag är STOR... ni har fel. För innanför den jättekostym jag bär är jag en liten gosse.

Kan ju inte hjälpa att jag lättare än lätt lägger hakan på matbordet när jag försöker tigga.

Matte skrattade åt mig här om kvällen

Här om kvällen. I mörkret där bara vissa gatlampor var tända... var vi ute och rörde på benen för nattkissning. Lite spanade jag ju för det var läskigt mörkt. Och jag är ju bara en liten liten pojke i denna stora stora värld. Så det blev lite spännande.

Rätt som det var såg gatan inte ut som den brukar. Jag stannade. Gömde mig bakom min Mamma... nej, Matte. Kikade fram och tog ett skutt. Skällde till. Nä, det konstiga bara stirrade och stannade kvar på gatan.

Flåsade lite. Inte hjälpte det. Det konstiga mitt på gatan var kvar. Kikade till höger om Matte, kikade till vänster om Matte... och bakom Matte, mellan hennes knän. Lika konstigt och förskräckligt från alla utsiktspunkter.

Och Matte gick själv och småfnissade. Hon fattade inte att det kunde vara farligt... det där som inte brukar vara på gatan. Jag fattade. Att det nog var ganska farligt. Syrran brydde sig inte. Hon är ju lite konstig hon med. Har slutat larma för allt som inte stämmer... vad ska det bli av denna värld där ingen längre larmar om konstigheter?

Vi avancerade framåt. Jag... även lite bakåt. Emellanåt. Matte hon var minsann kaxig hon. Fast det är hon ju ofta. Tror att det bara är att gå och se cool ut. De där tvåbeningarna vet inte alla gånger vad de gör! Det är min åsikt.

Till sist sa Matte till husse Jägarn att gå fram och sparka på det som var så farligt... mitt i vägen. Husse Jägarn och Leia knatade fram och sparkade glatt på det farliga. Matte skrattade så hon var dubbelvikt nästan. Sa att jag var knäpp!

Det var ju för bövelen bara en jädra stor sten!

Ridå!

Jag hade tydligen gjort bort mig! Jämarns skit!

Det är inte lätt att vara en liten, liten pojke i en allt för stor kostym.

Min lilla storasyster Leia...

har fått en valp.

En ful grön valp... som piper ilsket när jag tuggar på den. För naturligtvis snor jag hennes lilla valp så fort det går. Och hon snor tillbaks den lika fort och stoppar in den vid sin mage. Fattar inte vad det är bra för. Vad hon gör. Sen ligger hon och pratar med den fula gröna valpen som bara piper när jag biter på den.

När hon har den fula gröna valpen i sin ägo... när jag liksom tappat den och hon snott tillbaks den... då försöker hon få valpen att snutta på tuttarna. Hon är lite knäpp! Stoppar in den under magen och snackar goja. Tjejer!

Jag har minsann en Morfar jag!

En Morfar som jag kan träna att göra som jag vill.

Jag säger till gamla Morfar att klia mig... och då gör han det. Klappar och kliar och gosar och berömmer mig. Sen klappar han i och för sig på syrran Leia också. Men det gör inget. Då går jag bara till min Mormor och pratar med henne och säger hur lite mat jag får där hemma. Att jag är utsvulten...

då ger Mormor mig gurka och tomater! Vad är det för hundmat? Fast syrran käkar med god min och tigger mer. Hon är lite konstig hon!

Jo, min Morfar... han har onda gamla ben som inte är så snälla alla dagar. Och så har han brutit sitt ben en dag. Inte hundbenet, människobenet... som är något helt annat. Så ibland får Morfar gå med rullator. Då tränar jag honom i att inte knata iväg för långt eller för fort. Men mest får han faktiskt träna på att klappa mig. Mycket och länge och ofta. Sen ligger jag under Mormors och Morfars köksbord och snarkar.

Min Farmor har jag inte varit hos. Hon tål inte hundar. Det är synd det. Annars kunde jag gosa upp henne med. Krama henne så att även hon är helt hundhårig.

Bura in mig hit och bura in mig dit...

Matte har köpt sånt där äckligt kompostgaller... som om hon inte hade nog med sådana. Näe då. Hon har fått för sig att jag ska träna mig att ligga bakom galler. Som en annan fånge. Vad har jag gjort för ont för att tvingas träna bakom galler?

Kände mest för att stoppa dit Matte, bakom gallret. Men... som den hyfsade gentleman jag är la jag mig ner och låtsades glad ändå. Lite får man ju offra för Matte och hennes nycker. Eller hur?

Hon sa att jag skulle ha med mig detta förhatliga galler när jag sedan skulle åka bort. Sova bakom galler mumlade hon om. Undrar vad som menas med den ångbåten? För så säger min Mormor... "undrar vad som menas med ångbåt?" Fast hon vet inte hur det menas med den där båten. I alla fall har hon inte nämnt det för mig. Jag tror att min Mormor har vissa hemligheter för mig och syrran Leia.

En älg mitt i nosen...

fick jag här om dagen.

Mitt folk hade dragit med mig och syrran Leia ut i en skog. En morgon när vi klev iväg i gräset vid skogen så kände jag en annorlunda doft i nosen. Högt uppe där min nos är... kändes... ja, vad kändes?

I alla fall...

jag slängde ned nosen i marken... drog in...

och iväg bar det. Husse sa att det var med sjumilakliv jag älgade iväg... i doftspåret.

Jag och mina tvåmeterskliv... ni vet. Min familj påstår att jag getar iväg precis som en älgkalv, och är som en sådan när jag kommer skumpande i full fart i vegetationen. Lillasyrran Leia är som en svart blixt när hon springer... jag är som en hel älg... och fasligt fort går det. För oss båda!

Senare fick jag veta att det verkligen var en älg, som knatat där vi gått. Det var doften som dunkade till mig mitt i nosen... för senare sköts nämnda älg av en jägare. Precis nära där jag var. Fast det var inte Matte eller husse Jägarn som sköt den.

I min kombinationsnos (schäfer-springer spaniel) är älgdoften god. Som parfym. Inte mycket går min nos förbi. Det ska ni veta!

Matte retas med mig...

och säger att jag inte kan skälla som en karl.

Det kan jag visst... bjäfs, bjäfs...

Och så säger kursledare L och dagisfröken H att jag är en liten pojke i stor förpackning. Hur kan man se det?

Matte påstår också att jag är en liten vovve. Fanken vad de tar i... och ljuger. Bjäfs bjäfs...

Mycket läxa blev det

Ja... uj, vad mycket jag ska lära mig... säger Matte. Och läser högt för mig vad jag ska göra. Jösses. Skola är hårt det. Jag säger då det!

Hårdträning säger Matte!

Nu har jag börjat skolan

Och jösses vilken skola.

Det börjar med att Matte stänger helt resolut in mig bakom kompostgaller. Hon vet ju att jag inte tycker om dem!

Och där fick jag vara. Sitta och ligga. Mest ligga. På en filt. Med vattenskålen innanför burgallret.

Jag beslutade mig för att bada baktassarna i vattenskålen. Så fick jag ligga i det blöta...

Fröken L pratade och pratade, ritade och skrev. Jag fattade inte så mycket av det. Faktiskt. Matte har inte lärt mig att läsa än... ju. Jag hade också sett att Matte packade ned en burk med massor av godis i väskan i går kväll. Den snålade hon med. Tog inte fram mer än en handfull av när vi skulle träna.

Jag tyckte ju att vi skulle träna på att tokstirra på varandra, Matte och jag. Men si... så var det inte. Idag skulle jag peka på en matta. Vafalls? Det kan Matte göra själv. Jag ville ha godiset. Matte var så jädra tjatig att jag blev lite frustrerad... så till sist fick jag ju lov att peka med hela tassen. Då blev hon visst nöjd.

Konstiga saker jag ska lära mig i skolan.

En av de farliga brudarna är med på min kurs. Fast idag var hon trött och glömde att visa alla sina fina tänder för mig. Vi fick gå en kissrunda tillsammans i alla fall. Farliga bruden och jag. Jo.. och så var det några andra småhundar där också. Och en collie som spände ögonen i mig. Det var inte kul!

Inte heller få man hälsa på sina kurskompisar... mer än på farliga bruden då. Taskigt uträknat! Jag hade kunnat lekt där hela dagen idag. Mattar har så konstiga idéer för sig. Inte hälsa.

Min Matte säger att hon bestämmer allt vad jag ska göra... förutom att jag får andas fritt. Hon bestämmer till och med om min svans säger hon.

Kan det verkligen vara så?

Lördag 29 augusti 2009 - 2

Gata upp och gata ned. Sitta på torg och vid kafé. Knata runt. Kissa. Lukta. Sitta. Titta. Bara vara lugn.

Ja ni, till sist blev vi trötta. Tur att mattarna tyckte att de hade blivit hungriga. De hittade ett sånt där ställe där man får mat i påsar och papper. Där fick vi landa, bredvid småbarnens lekplats. Det gick bra det med. Vad är väl småbarn... mot att vila?

Mattarna smorde kråset. Vi vilade. Bilar åkte runt på andra sidan staketet, småbarnen sprang runt, gastade och stojade. Vi somnade. Både jag och Mynta. Slocknade.

När vi sovit ganska länge var det slutkäkat. Bara att kliva upp, ta på sig ryggan... och knata än mer. Än hit och än dit. Så kom vi till ett fik. Där fick vi sitta en bit bort. Fastbundna. Och bara titta på när mattarna smorde kråset igen. Fast vi fick vatten. Och det fick vi även tidigare.

Jag tyckte inte att jag kunde lägga mig ned där vi var fastknutna. Mynta tyckte däremot att man visst kunde ligga. Jag är väl gentleman. Måste sitta och se efter så inget farligt kom till henne. Som ett virvlande löv... och så. Hon jagar nämligen virvlande löv.

Mattarna tog sig sakta men säkert till "tågstationen". Där fick vi öva diverse saker. Ganska onödigt tyckte jag ett tag... och busade lite med kopplet och så. Matte blev sur. Sa att jag skulle ut på Blocket. Men hon ångrade sig... och det vet jag väl att hon gör. Efter en lång stund kom tåget...

där inne i tåget var en stygg hund. Han svor åt oss. Hans matte pep och tjatade på den stygga hunden som svor. Undra på att han svor ännu mer då. Vi fick gå till ett bättre ställe i tåget och där var ro. Då somnade vi och vaggades hela vägen hem.

Så kom Husse och Leia och hämtade oss. Syrran Leia fick träffa Mynta... men sa "snorunge" till henne. Det var inte så artigt av Leia.

Lördag 29 augusti 2009 - 1

Då... hände saker minsann.

Jag och min Matte, Mynta och hennes Matte hade kuckilurat och fundilerat lite. Social- och miljöträning, sa mattarna. Vi fattade faktiskt inte riktigt vad det gick ut på. Kanske var det tur det!

I alla fall... de släpade upp oss i gryningen, tog fram frukost och sa "ut och kissa med er". Fast på varsitt håll då. Sedan skulle vi till ett konstigt ställe i Sundsvall... där fanns många människor med väskor... de sprang som yra höns åt alla håll. Vi tittade och tittade.

Så skulle vi kliva in i en konstig tub som åkte på metallspår. Mattarna knatade upp som inget hänt och det var bara för oss att anta att inget hänt och knata med. Inget hade ju hänt. Så fick vi åka med "tåg". Till Hudiksvall sa våra mattar.

Halkade runt lite på det hala tåggolvet. Än slank vi hit och än slank vi dit. Vi liksom backade och körde framåt fast vi satt på rumporna. Solen sken och det var ganska kul.

Efter en lång stund fick vi klättra ur den där metalltuben som de kallade tåg. Och sedan luktade det inte hemma i stan längre.

Jösses, vad vi har nosat upp Hudiksvall.

Ny skolväska!

Idag hämtade Matte vår nya skolväska... den med våra namn på.

Jag tyckte den var helt ok... fast Matte får faktiskt bära den själv. Vet inte hur jag ska få den att sitta fast på min rygg... som den andra väskan jag får bära.

Väskan var svart som jag... och hade lila text som handlade om Matte och mig. Ni ska få se den när det är bra ljus så Matte hittar kameran. Tror det var så hon hälsade...

Sen undrar jag ju...

om det är riktigt klokt att en Matte ska sova från en lördagskväll och till måndagsmorgonen... nästan. Tänkte säga - utan att andas - men andades gjorde hon faktiskt. Tur det.

De där människorna är allt ena ynkliga varelser. De verkar ju få nys och fnys hur lätt som helst. Och nu kommer grissjukan också på dem. Det hörde jag på tv när Husse kollade vad tvn ville visa.

Tur att jag inte är gris... och inte människa. Fast Matte säger något om svinpäls ibland när hon pillar mig i pälsen. Tror inte hon vet vad hon talar om. Inte jag heller!

Och ni skulle bara höra henne!

Min matte.

Hon snorar och kraxar. Nyser och fnyser. Tjoar och tjimmar. Det är ingen ände på hur hon har låtit... när hon inte sovit då.

Hon sa att det heter förkylning, det där hon gjorde. När hon inte sov då. Själv misstänker jag att hon var riktigt sjuk... som hon lät. Det tyckte jag inte om. Speciellt det där nys och fnys tycker jag inte om. Då kommer jag och ser ut som om jag gjort något dumt... och kollar in Matte.

Kan ni vara snälla och låta henne vara frisk nu... inget mer nys och fnys ska hon få av er alla där ute. Jag gillar inte det, nämligen! Det vet ni nu!

Mattes vovvar

Nicke säger - till djurkommunikatören

Matte frågar för Nickes räkning:

Hunden Nicke... vad kan han berätta om sitt liv... vad har han för önskemål om sitt liv?

Djurkommunikatören svarar:

Ben. Älskar ben. Sådana där med knutar, älskar att bära runt på dem.
Det som din hund tyckte var absolut viktigast att nämna var BEN - tuggknutar. Stora sådana gillar han jättemycket.

Mattes kommentar:

Hmm... det har jag inte tänkt på. Men när han presenterades ett stort tuggben med knutar gick han stolt runt med det och ville ha hjälp att hålla i det till att börja med när han skulle starta gnagandet på det.

Har också pratat lite om ben med honom... och han ser glad ut när jag gör det. Som han förstår och att jag har förstått något, för honom, viktigt.

Han har varit så kort tid hos mig... så jag har koncentrerat mig på att lära känna honom och hans tankar och idéer. Han är inte väldigt talför inte... däremot kontaktsökande och kramig. Och nu drar vi igång hans utbildning.

Leia säger - till djurkommunikatören

Matte frågar för Leias räkning:

Vad vill Leia berätta... vad är viktigast i hennes liv, och mår hon bra?

Djurkommunikatören svarar:

Oj vilken kärvänlig hund! Hon börjar med att fråga mig varför jag är ledsen (här censurerar jag, Matte, anledningen) då fortsätter hon med att visa hur hon biter ifrån när en hane närmar sig! Mig sätter sig ingen på (hon föreslår att jag gör detsamma...)

Det viktigaste för henne är att må bra - vara i balans -vilket hon upplever att hon är i just nu. Men hon saknar de små? (kan det vara valpar?)

Mattes kommentar:

Ja, kärvänlig och omtänksam hund, det stämmer. En tröstande sköterska är vad hon är. Det är vi flera som skriver under på.

Troligen är det fejkvalparna hon saknar? Fejkvalpar, för att hon löpt och varit skendräktig, och alla "valpar" är bortplockade ur leksakskorgen.

Eller kan det vara mina barn? Hon älskar dem ju alla!

Nalle säger - till djurkommunikatören

Matte frågade för Nalles räkning:

Mår han bra där han är - har han ont någonstans... eller är arg på något?

Nalle svarar djurkommunikatören:
"Oj denna var sur! Han är arg och sur samt känner sig övergiven...
Men vill inte ens prata om saken - ingen ide, säger han!

Hunden säger även starkt att "Det var inte jag"
Hoppas du vet vad han pratar om för det är mkt viktigt för denna hund."

Mattes kommentar:

Tyvärr vet inte Matte riktigt vad han menar med att "det inte var han". Har han gjort något dumt sedan han flyttade? Har han blivit beskylld för något som han inte gjort?

Och du, fläskpalten Nalle, matte har försökt ordna så bra det gick för dig. Du blev ju så hyperstressad inne i stan, så det gick inte att du bodde här.

Djurkommunikatör

Jag har hittat en djurkommunikatör på nätet.

Hur jag hamnade där minns jag inte. Hon dök bara upp... liksom. Kan vara som så också att eftersom jag tänkt ett tag på hur man kommunicerar med hundarna... så fick jag mitt svar.

Sonila.

Nu har hon berättat lite om vad mina hundar ville säga... och jag måste medge att jag log och kände värme när jag läste om Leias svar. På pricken min Leia! Den kärvänliga goa och omtänksamma vovvan. Dock är hon inte så snäll och rar så man kan "sätta sig" på henne, det visade hon upp. Och det vet jag ju.

Även gamla Nalles svar - kom förvånande nära vad jag själv misstänkte. Men vad som är fel vet jag inte riktigt. Saknar nog Matte... men det går ju inte att ha honom inne i stan, han blir så rasande stressad. Stackars vovve!

Lillpojken Nicke... där blev jag lite förvånad över svaret. Tänkte att han skulle säga något om omplacering och så... men han pratade om sina ben. Älskade ben!

En hel bunt hemligheter...

håller Matte på med.

Jag blir sååå nyfiken så jag dööör! Nosen är säkert en meter lång nu...

det är något på gång, där jag är inblandad.

Säger bara... klövjeväska!

Matte packar klövjeväskan!

Och skär Frolicar i små bitar, fyller magväskan. Mums!

Jag tjatar på henne om vad hon sysslar med. Hon säger något om att åka tåg. Tror inte jag vet vad tåg är. Eller minns inte. Jag vet inte.

Sen lägger hon ned hennes godis också.. i min väska. Och vatten. Bajspåsar. Toapapper. Pratar om hur mycket som ska med egentligen... Jag fattar inte riktigt.

Fattar i alla fall att vi ska göra något och att jag eller syrran ska få följa med. Men när hon grejat klart med min klövjeväska så sticker hon från den. Bara lämnar den så där.

Och där står jag med lång förvånad nos... och ena frambenet upplyft.

Blev det inte mer?

Matte tränar mig, säger hon!

Min Matte tränar mig.

Då tar hon fram min sele, tar på mig den.

Och så händer inget!

Sedan tar hon av mig den och hänger upp den.

Och så händer inget!

Så där håller hon på och tokar sig. Vad är det för fel på min Matte egentligen?

På dagis idag!

Idag fick jag följa med Matte på dagisjobbet.

Men väl där stängde hon in mig i ett rum. Med stängd dörr! Attans Matte! Hon vet nog inte vad hon gör ibland. Man kan ju inte ha sin hund bakom stängd dörr.

Fast jag levde inte om så mycket. Värst var det när Matte inte låtsades om mig. När hon var tyst och bara gick förbi mig. Jag harklade mig lite, smaskade, drack vatten... och stod och glodde. Kloade lite på dörren också, det medges. Petade sönder lysknappen lite... så där... Men det var bara mina dumma klor som råkade på den. Faktiskt!

H kom på att vi skulle kanske ha dörren öppen istället... och läskiga gallret för i dörrhålet. Fy vad hemskt! Till sist kom jag på att jag nog kunde peta till kompostgallret med nosen, där det glipade för vägguttaget... och så var jag fri.

Men då blev Matte sur!

Hon tog mig i nackskinnet och promenerade helt resolut tillbaks med mig. Så tog hon och ställde två kompostgaller på högkant... sedan hon skramlat och äcklat sig med dem. Då vågade jag ju för sjutton inte göra något mer försök att hitta Matte

Så...

jag låg där på golvet och frustade... försökte göra små ljud så att de skulle höra att det var oerhört synd om mig. För det var det ju! Tycker jag i alla fall. Fast ingen annan verkade tycka synd om mig! Upprörande!

En förmiddagspromenad och en på eftermiddagen bjöds det på. I duggregn. Fast det fick de sota för, jag blötte ner golvet när jag låg där i väntan på att få åka hem.

Till sist kom Matte och sa att det var dags för hemresa. Sen sov jag! Hemma. I hallen.

Hopplösa Matte!

Här tar hon fram godis och klickern...

och tror att jag ska göra som hon vill.

Hon vill att jag ska gå på vänster sida om henne. Jag vill gå på höger sida, för där är ju den åtråvärda klickern. Matte fattar ju för bövelen inte detta med klicker!

Att jobba med klicker innebär att jag ska dutta med nosen på den och så ska jag få massor med godis. Visst är det så?

Säg att min Matte har fel... för hon säger att JAG har fel.

Nu har Matte klickern liggande på skrivbordet. Jag hårdbevakar den. Syrran likaså. Nu jädrar ska Matte inte få gömma undan den utan att vi vet det. Eller smyga iväg med den...

Snorunge!

Det säger Matte om mig. En liten snorunge.. yster och busig. Busar jag för mycket så kniper hon tag i mitt nackskinn och sätter mig på plats. Som i hallen... till exempel.

Nu har hon satt in nya metoder för att jag inte ska fjanta så mycket... som när min sele ska på. Vi får ligga på köksgolvet... innanför hallen. Så tar hon tag i en sele. Då studsar jag upp. Nackskinnet kommer väl till pass, säger Matte då och tar tag i det och går tillbaks med mig.

Så tar hon i selen igen. Jag ligger i startgroparna. Då ropar hon på syrran Leia. Attans att jag inte heter Leia. Och hon får klä på sig före mig. Orättvist!

Sen skramlar hon med min sele... många gånger. Jag får inte kliva upp, trots att jag är startredo och snabb. Hon har för sig att kalla på mig. Nicke... säger hon. Då först får jag kliva upp. Och så blir även jag påklädd.

Ibland dummar Matte sig. Då tar hon fram min sele och klär på mig. Så går hon bara!

Inget mer händer.

Jag står där med lång nos. Påklädd. Och har inget för det.

Rätt som det är klär hon av mig och hänger upp min sele. Punkt och slut. Och där står jag med min långa nos igen.

Så där håller hon på att retas med mig.

Kallar mig snorunge... det kan hon vara själv som inte vet om hon ska gå ut eller inte. Av och på, av och på... med selen. Hrmpf!

Runt, runt, runt...

i storskogen.

Ja, nästan storskogen. För stor skog var det. Mycket skog också.

Det var så här. Matte och Husse tog med mig och syrran till en skog, en bit bort från där vi bor.

Där fick vi gå nakna! Det uppskattades. Jösses, vad vi sprang. Backe upp och backe ned. Så kom Matte på en briljant idé. I alla fall tyckte hon det.

Vi skulle tränas. Matte försvann plötsligt. Som uppslukad av jorden. Vi fick då fasligt bråttom att leta reda på henne. Man får faktiskt inte gömma sig för sina barn! Hör du det Matte!

Ändå gjorde hon det igen... och igen... och igen. Jösses en sådan Matte vi har. Ibland vill vi anonnsera ut henne på Blocket. Men så ångrar vi oss. Tur för henne det!

Hit... sa Matte och Husse Jägarn. Vi kom hit. Alltså dit de ville. Fast syrran fuskade ett par gånger och fick bannor. Rätt åt henne. Hon är bara för kaxig ibland, det stycket.

Vi gick och vi sprang och vi tränade. Jag fick till och med lära mig att sitta på en stubbe. Det lönade sig. Jag fick godis. Syrran visste visst precis hur man skulle göra. Hon flög upp på stubben och satt som gjuten där. Glodde intensivt på Matte, som ju hade godis i en väska. Och godis fick hon. Inte jag. Fast jag satt ju inte på stubben heller... just då.

Sen fick vi åka bil hem. Trötta var vi. Somnade båda två på golvet på balkongen. Det var skönt. Sen sov vi lite till på vardagsrumsgolvet... för Matte måste sköta om datorn.

Jag får en väska av Matte

Matte har gjort en väska till mig... och till henne förstås.

Dåligt att det inte finns klövjeväskor som är svarta och lila! Argt VOFF till de som gör sådana väskor.

Här kan man göra egna väskor... för den som vill.

Väskbilden är ful... jag och Matte vet det... men bättre bild kommer när väskan anlänt till vårt hem, vår hundkoja.

Klicketi klick... klicketi klick...

Och Matte tränar med klickern.

Jag älskar det.

Likadant gör min storasyster Leia. Vi blir helt tokglada.

Kontakt sökes!

Ja, det har vi grejat idag.

Kontakt.

Innebär att jag ska glo på Matte titt som tätt. Lönar sig ganska bra... för hon ger mig små små Frolicbitar då. Fast hon kunde ju vara mer generös med Frolicen. Hela påsen på en gång... för jag kan vända mig avig för just Frolic.

Då ransonerar hon det! Ransonerar! Ger det bara vid träning. Jösses! *suckar och river mitt hår*

Och så har vi patrullerat på gården där vi bor. Märkligt att det blev ganska folktomt då lilla jag satt där med mitt långa koppel bara liggande. Kanske trodde de att jag skulle äta upp dem?

Min sura granngubbe gav mig onda ögat när han inte visste att jag satt givakt bakom hans lägenhetsdörr... när vi skulle ut. Matte säger att jag ska sitta där, för de brukar inte springa ut och in speciellt ofta. Men då skulle gubben ut. Och jag satt ju fint på min lilla rumpa. Inväntade Mattes tillstånd att jag fick röra mig mot ytterdörren. Så får jag en grinig granngubbe i rumpan!

Nästa gång ska jag visa att jag har många tänder.

Och faktiskt tog jag kontakt med Matte då. Allt för att gubben skulle få vänta än längre på att gå ut. För vi tvingade honom att gå ut. Matte sa att han skulle gå... hehe. Och då gick han ut.

Träning av grinig granngubbe... kallas det!

Jag har problem... behöver hundpsykolog!!!

Jag har ett problem... morrande! Behöver hundpsykolog. Genast.

Joo... det är så här...

min Matte... hon morrar fult. Ibland när jag går bredvid henne. Ibland när vi möter andra hundar. Ibland när jag har stängt av hörseln. Ibland när jag beter mig.

Hon är så petig med hur jag ska gå... räcker det inte med att mina fyra ben rör sig? Hon är så petig när jag möter andra hundar och tror att det ska busas. Lika eländigt petig är hon när jag inte lyssnar och när jag beter mig dumt.

Hon morrar! Stampar med foten. Säger NEJ.

Hon behöver en hundpsykolog som tar ur henne dessa takter. Hon gör ju utfall. För så skulle det hetat om jag själv hade morrat och stampat med foten och sagt NEJ. Och det ska vara lika för människor... tycker jag. Jag är ju stor pojke nu och vill bestämma lite själv.

Fast jag älskar min Matte också! Det är därför jag funderar på det här med hennes morrande. Och hennes NEJ.

Matte är hård hon...

vi tränar och knatar runt och jag får inte göra som jag vill.

Jag vill ju busa med kopplet, busa med andra hundar... och kissa som jag vill. Men tror ni att jag får det? Nä!

Matte morrar och har sig när jag dummar mig. För hon säger att jag dummar mig. Leka får man göra "naken"... alltså utan koppel och sele eller halsband, påstår hon. Jag säger till henne att det går precis lika bra att leka påklädd. Nä, säger hon. Obevekligt nä.

Huvudet under armen...

det är jag det!

Säger Matte. När jag stoppar in huvudet under hennes arm och står där och flåsar. Väntar på att bli kliad och gosad.

Inte fick jag gå på dagis heller!

Allt tack vare syrrans hostande och kraxande.

Fast jag har klarat mig undan host och krax.

Gillar inte host och krax. Blir lätt förskräckt då. Min Husse och min Matte brukar också hosta ibland. Jag tror då att de ska dö... eller något liknande.

Och när Matte tar sig för att nysa ohejdat... ja, då blir jag också alldeles förskräckt. Tror att det är nåt allvarligt fel på henne. Blir så bekymrad i ansiktet då... ju.

Vet ni... det är ett stort ansvar att ha en Matte och en Husse. Måste ta hand om dem när de låter host och krax och nys. Inte lätt!

Host och krax...

i natt.

Inte jag. Jag sov.

Syrran Leia har hostat och kraxat i natt. Väckte vår Matte ett antal gånger... och smög till sist upp i sängen och tryckte sig mot henne.

Matte tempade henne på morgonen... men ingen feber. Hon hostade och kraxade lite på dagen med, men nu till kvällen har det slutat och hon börjar att leva rövare igen...

försöker få mig att leka med henne. Jag försöker få henne att vila. Men tror ni att hon lyssnar på mina goda råd?

Just det!

Inte min syster!

Nä. Inte alls min syster Leia... bara ganska lika. Och hon skulle aldrig nedlåta sig till att ha en korv på nosen. Den ska vara i magen, tycker hon.

Fler tokhundar finns här.

Älskar ost!

När Matte och Husse tar fram ost blir jag som galen. Vaktar bordet som om där funnes guld. Smaskar och stirrar ivrigt och ihärdigt.

Catello Marquis - är gott. Jag dreglar och vill absolut vara med och äta. Kan nästan vända mig avig för att få av osten. Så gott är det.

Även syrran Leia är helt tokig i osten.

Mer ost till hundarna! Vårt valspråk.

Så här är det!...

säger Matte.

Inte alla hundar får ta sig friheter och gå som de vill. Till lunchrummet t ex... och för att testleka nya leksaker. Bara personalhundar har vissa friheter... ibland.

Ordning och reda, liksom. Så säger Matte.

Och på mig är det ordning och reda. Jag vet precis var jag har mina fyra ben... och svansen. Så det så!

Testat leksaker!

På eftermiddagen kom Matte på att hon hade en hund i ett rum!

Då fick jag komma ut och vara i hallen. Där testade jag leksaker som dagisföreståndarinnan fått hem. Helt nya leksaker.

De var godkända. Leksakerna. Men ingen hade ju vett att kasta runt dem. Jag bönade och bad. De nekade. Typiskt.

Träffade också "farliga brudarna" och snackade lite med dem. Den ena farliga bruden är bra på att visa att hon har hela och rena tänder. Ler lite så där snett och sött. Fast hon menade nog att jag inte skulle ha leksakerna... för hon tog alla. Eftersom jag är en gentleman fick hon ha dem.

Och så var det dags att åka hem. Husse och Leia kom och hämtade oss med bilen. Då var jag ganska trött. Matte spände fast mig med hundbilbältet och så åkte vi. Fick åka ända in i garaget... sedan vi öppnat garagedörren, stirrat på Reza som kom och gick förbi, och sedan parkerat.

Nu tror Matte att jag ska däcka snart... men Husse lagar älgkött... här däckas inte!

Inte än i alla fall!

Matte var lite konstig...

där på dagis.

Hon promenerade med mig och jag fick rasta mig, precis som Pelle och Bruttan. Sedan tryckte Matte in mig i ett rum och sa att jag skulle stanna där.

Jag stannade där.

Matte försvann ut med Frazze och Tiger, Gunvald och "farliga brudarna". Undrar vad de gjorde? De var borta bra länge. I skogen, sa Matte.

Och när hon kom tillbaks ville hon inte ha mig. Trodde jag. Började flåsa och gnissla för att hon skulle komma ihåg mig. Inte då. Kallsinnig är hon.

Men sen fick jag ju följa med upp i lunchrummet... så lite kom ihåg måste hon ha hittat.

Farliga brudarna har jag mött...

idag. På dagis.

De skällde ut mig. Och sa en och annan sanning, sa de. Visade att de hade tänder. Fast inte elakt. Bara som en påminnelse... ifall jag skulle visa mig vara en ful fisk. Nej, ful hund.

Fast ful hund är jag ju inte. Tvärtom. Belevad. Visade inte mina tänder för dem. Man har väl hut i kroppen. Inte bråka med kvinnor. Brudar.

Passade på att fjäska in mig hos hundpsykologen och dagisföreståndarinnan. Måste ju tänka på framtiden... kanske kommer de med något gott om jag smilar in mig.

Låg under matbordet på lunchen. Fick faktiskt följa med upp och få lunchrast. Inte de andra hundarna. De sjöng och pladdrade hela lunchrasten. Jag blev så trött så jag tippade omkull under bordet. Men sov bara med ett öra och ett öga. Måste ha lite koll... ju!

Jag har varit dagisbarn idag... nej, dagishund!

Matte väckte mig i morse. Jag låg som vanligt i hallen, på mjuka mattan, och snarkade. Utsträckt med benen åt alla håll. Då väckte hon mig. Kom tassande och viskade till mig.

Jodå, det var bara att kliva upp. Dagisdag idag.

Måste nog erkänna att jag inte riktigt visste vad hon menade. Men att det tydligen var att vara där hon är om dagarna. Där hon får alla goda hunddofter på sig. Lite nervös var jag nog. Kanske.

Matte och jag klev av vid hunddagiset. Det hördes små skall ut genom väggarna när vi tassade på gruset. Dörren öppnades. Och det var dagis!

Misstänkt likt ett hem... med hall och krokar för kläder... menar, krokar för halsband och selar och koppel. Och en massa rum för hundar.

Syrran får inte gå på dagis...

hon är hemma och vaktar Husse Jägarn. Ser till att han promenerar, lagar mat och tar hand om huset. Rättvist. Att även hon ska jobba, menar jag.

Här testar hon min halsduk som Matte gjort. För hon har inte bytt namn. Hon heter fortfarande Leia Lillskrutta och är min storasyster, fast mindre än mig. Hon flinar rart och är stolt över att få låna min halsduk. Och hon är rar, jag gillar henne mycket...

Det finns bara ett fel på henne... hon äter grönsaker och frukter!

Helt förstörd alltså. Och nu har Matte stora planer på att även förstöra mig. Jag stretar emot så mycket jag kan och spottar. Men attans... hon har redan lurat i mig en hel del. Och jag dog inte. Det var vad jag hade befarat. Att jag skulle dö alltså. Av frukt och grönsaker. Fast underligt att storasyrran Leia lever då... hon som käkar mycket av både frukt och grönsaker.

Kvällen före dagispremiären

Nähe... premiärnerver har jag inte.

Jag går ju bara till dagis och gör entré... som vilken stjärna som helst. Undersåtarna applåderar. Ungefär så.

Matte har berättat att jag får se Bruttan, Pelle... och så om hon inte mindes fel... Frazze och Tiger också. Och så "brudarna". De förfärliga svarta brudarna med skinn på näsan. Nej, inte rädd. Bara lite förundrad. Över hur de samarbetar.

Kanske kommer brudarna att göra fula miner till mig... igen. De gör så. Rynkar ihop sina söta näbbar och gör miner som inte är av denna världen. Själv tittar jag bort då... för att de inte ska bli sura och arga. Arga kvinnor är inte lätt att tas med.

Det värsta är... som Matte berättat... är att jag inte får hänga som klistrad på henne hela tiden. Jag ska vara i rum, precis som alla andra. Även brudarna är ju i ett rum. De får inte stöka runt hur som helst bara för att deras Matte har dagis.

Min Matte har berättat att brudarna är mina barn. Undrar jag... de gör så mycket miner, som inte jag gör. Fast söta är de!